Strax efter nio igår kom jag hem efter en intensiv helg på Lekeberga gård. Jag, Mikas uppfödare, Malin och tre andra tjejer har i två dagar drillats i vallningen ädla konst från morgon till kväll.


Vy genom fönstret i matsalen

Jag har kämpat, brutit ihop, sett hopp, slitit mitt hår, känt mig stolt, varit arg, skrattat och framför allt har jag varit så frustrerad. Inget jag tidigare har utövat med hund har väckt så mycket känslor hos mig, både positiva och negativa. Det har varit en bergodalbana, när det har gått bra har det känts fantastiskt och då känns det som att jag skulle kunna viga resten av mitt liv åt att valla. När det har gått mindre bra känns det som att jag lika gärna kan lägga ner och att det aldrig kommer att fungera.

Det stora problemet är framförallt jag själv. Jag vill så mycket och helst ganska snabbt, jag har höga krav på mig själv och blir lätt besviken om jag inte kan leva upp till dem. Jag tycker det är jobbigt att inte ha kontroll och det i kombination med att jag inte kan så mycket om vallning har gjort att det bitvis har känts jobbigt, nästan övermäktigt.


Mika och sin nyfunna kompis

Det har varit så kallt och snöigt att vi har varit inne i ett ridhus och tränat och det har fungerat jättebra. Igår hade jag fyra lager byxor på mig, ändå frös jag så fort jag var stilla en stund, då kändes det skönt att vi slapp vara ute i blåsten, dessutom hade vi ljus så att vi kunde hålla på även efter att det blivit mörkt ute. Jag och Mika har jobbat med tre grundövningar, fösning, flanker och balans.


I ridhuset

Tack vare kursen känns det iallafall som att mycket har klarnat, framförallt i teorin. Rent praktisk saknar jag fortfarande tid, jag skulle behöva traggla många timmar till i fårhagen för att hitta känslan. Mot slutet kändes det ändå som att vi fick till några bra bitar och jag avslutade mycket nöjd, hon är fin min Mika.

Nu smider jag planer för hur jag ska fixa egna får att träna på, för nästa år, då ska vi satsa!