Kim var min dröm. Redan för flera år sedan fanns tankarna på en border collie i mitt huvud, vi kom till och med så långt vid ett tillfälle att vi hälsade på en uppfödare, sedan var det alltid något som kom emellan, som gjorde att det aldrig blev av. Men tankarna fanns där, hela tiden. När Anna med lösa planer började prata om att ta valpar på Flaxa var jag inte sen att visa intresse och när beslut var taget hoppade jag direkt på tåget. Det kändes verkligen som att det här var tillfället jag väntat på.

Jag följde parning, dräktighet och valpning genom bloggar, mail och muntliga rapporter. Allt var så spännande och flera gånger åkte vi upp för att hälsa på valparna. Ganska snart stog det klart att den trefärgade tiken var min Kim. Jag räknade förväntansfullt ner dagarna till den första januari, ni som har följt min blogg vet vad jag menar.

Kim kom till oss en fredag. Till en början gick allt fint, Kim var så cool och trygg i alla situationer, hon fann sig direkt till rätta hemma hos oss och Celine blev stormförtjust i henne från första stund och det var helt besvarat, Kim älskade alla barn. Vi hade en lugn helg hemma, lite besök från släkt som var nyfikna på att träffa den nya valpen. Kim älskade uppmärksamheten. Efter ytterligare några dagar började vi tycka att hon gick lite konstigt, jag hade kanske med facit i hand sett det lite tidigare men inte lagt så stor vikt vid det, klart hon rörde sig på ett annat sätt än en sheltie, hon var ju av en annan sort. På onsdagen såg vi att hon var halt på ett framben, inte så mycket, hon markerade, men använde benet hela tiden. Pratade med Anna och Eva, men ingen av oss var egentligen särskilt oroliga, jag hade varit hemma med Kim hela tiden och ingenting allvarligt hade hänt. Klart hon busat runt som valpar gör och vi antog att hon åkt på en sträckning eller liknande och att det skulle ge med sig med lite vila.

Jag lät henne vara i kompostgallerhagen och buren när jag inte kunde ha henne i knät så att hon inte skulle röra sig mer än nödvändigt. Kim blev snabbt uttråkad och understimulerad och jag försökte sysselsätta henne med flera små stillsamma pass hjärngymnastik om dagen för att hålla henne lugnare. Hon var blixtsnabb på att lära sig nya saker och snappade fort upp flera trix jag lärde henne. Varje sak för mig var en positiv aha-upplevelse och enorm kick, jag hade aldrig tränat en hund som tänkte och handlade så snabbt som hon. Jag tog med henne vart jag än gick, dels för att vi inte börjat ensamhetsträna, men också för att hon skulle få lite miljöträning och stimulans utifrån, hon låg oftast nerbäddad i vagnen tillsammans med Celine. Hältan var egentligen oförändrad i ett par dagar trots vila och jag ringde veterinären och bokade en tid tills nästkommande torsdag. Dagarna närmade sig och Kim började sakta bli bättre tyckte vi, jag pratade återigen med Anna och Eva och berättade att jag tyckte hon var på bättringsvägen och jag beslutade mig för att avboka veterinärtiden. Hältan var i det närmaste obefintlig då. Jag ringde veterinären, men bokade en ny tid till torsdagen den här veckan för säkerhets skull, det kändes skönt att ha en back up. Fredagen kom och ytterst lite kunde jag se att Kim markerade, vi planerade att ses ett gäng ur valpkullen, även om inte Kim kunde leka och röja runt för fullt så vore det kul att träffas. Samma kväll drog hon en repa här hemma i ett obevakat ögonblick. Direkt när jag fick fatt i henne såg jag ingenting, men efter att hon legat och vilat en timme var hon betydligt mer halt än hon varit från början. Vi ställde in valpträffen och jag började inse att något var fel, riktigt fel. Försökte under helgen få tag i några veterinärer, men alla hade bara jourmottagning för akuta fall.

Kim blev lite bättre under lördagen, men vi hade upptäckt en ny sak. Hennes vänstra armbåge var utåtvinklad betydligt mer än den högra. Både när hon stod och satt kunde man se att armbågen pekade ut mer på ena sidan, både uppifrån och sett rakt framifrån. I måndags satte jag mig med en lång lista på veterinärer med inriktning mot ortopedi och ringde runt, hos Audell fanns inga tidigare tider att få än på torsdag och så länge orkade jag inte vänta. Till slut fick jag tag på en liten klinik i Saltsjöbaden. En veterinär som heter Teija Väisänen jobbade där och var specialisterad mot hältutredningar och ortopedi. Vi åkte dit och jag fick börja med att visa upp Kim gående, vilket inte var helt lätt, hon hoppade och for, lika glad som vanligt. Veterinären såg lite hälta iallafall och sedan var det dags att ta upp henne på bordet, redan där fick veterinären ett allvarligt ansikte, utbrast Oj och förklarade kort att den här hunden kommer nog aldrig klara ett aktivt liv. Vi gjorde ett försök att ta två plåtar utan sedering, vilket inte gav så bra resultat så hon ville söva Kim. Jag var då så ledsen att jag inte ens kunde vara kvar i rummet, Rikard ryckte in och hjälpte till. Plåtarna visade grava förändringar i vänster armbåge. Prognosen hon gav oss var mycket dyster, när jag frågade vad man kunde göra var svaret i princip ingenting. Vi fick med oss journalkopior och röntgenplåtarna för att ta med dem till Audell två dagar senare.

Idag klockan tio hade vi tid, Anna och Eva följde med vilket var ett bra stöd, det är svårt att själv ta in och förstå allt som sägs och sedan kunna återberätta det på ett korrekt sätt. Även han ville se henne gå och just då var hon inte så halt, ett ovetande öga hade nog inte ens märkt det. Väl på bordet och när han sett röntgenplåtarna vi hade med oss kunde han väldigt snabbt konstatera att det såg mycket dåligt ut och att det inte fanns någonting vi kunde göra för att få henne bra igen.

Hennes ledskål i armbågen har aldrig utvecklats till en riktig skål på grund av att leden luxerat och legat isär. Det beror förmodligen på yttre trauma, antagligen i samband med en tillväxtrubbning i antingen handloven eller armbågens tillväxtzoner. Han kunde inte säkert säga vad som var orsak men benen i överarmen har växt olika fort och nu började toppen på det ena benet kännas som en knöl utanpå armbågen. Det kunde vi tydligt känna allihop. Det syntes också att benet stod ut åt sidan. Audell röntgade även Kims högra, friska, ben för att jämföra och det benet var helt normalt. Han hade aldrig tidigare sett detta på border collie och det var mycket ovanligt. Enligt Audell hade det inte hjälp om vi kommit in tidigare och skadan blir bara värre ju mer hon växer. Självklart känner jag skuld och analyserar halvt ihjäl mig på om vi gjort något fel. Om jag kunde gjort något annorlunda och vad som kan vara orsaken. Audell sa att vi aldrig kommer att få reda på orsaken och jag hatar att inte få klara svar. Jag vill veta även om det inte kan förändra något nu.

Vi valde att där och då avsluta hennes alltför korta liv.

För bara en liten stund sedan var hon här, nu borta för alltid.
Det gör så ont att jag tror jag håller på att gå sönder.

Kim var verkligen min dröm, nu slutade allt i värsta tänkbara mardröm.