Ett barns sorg.
Rikard hämtade Celine hos sina föräldrar efter jobbet idag, jag orkade inte träffa henne och förklara i eftermiddags så de var snälla och hämtade henne på dagis. Direkt när hon kom hem ropade hon på Kim och började leta. Jag satt mig ner med henne och försökte förklara att Kim var borta och inte skulle komma tillbaka mer. Hon tittade storögt på mig och sa att vi måste leta efter Kim. Vad säger man? Hur förklarar man för ett barn på knappt tre år att någon är borta för alltid. Död. Jag tror hon är för liten för att förstå ett sådant begrepp. Celine fortsatte att tjata om Kim och föreslog att vi kunde hämta henne. Hon ville upp och titta i hennes bädd, letade i buren och hämtade leksaker hon hittade för att försöka locka fram Kim. Allt förgäves. Jag försökte återigen förklara att Kim hade ont i benet och att djurdoktorn inte kunde få henne bra, att hon hade ont, att hon var borta. Jag vet inte om hon förstod, men jag försökte vara så rak och ärlig som möjligt, inte ge henne några falska förhoppningar om att hon en dag ska komma tillbaka. Ringde även och pratade med dagispersonalen, Celine pratar så mycket om Kim där så det kändes viktigt att de visste om vad som hänt och inte råkade säga att Kim var hemma eller något liknande så att Celine skulle tro att hon kommit tillbaka. Jag tror inte man ska förringa ett barns känslor i en sådan här situation, klart hon känner precis som vi, även om hon inte kan uttrycka och hantera det på samma sätt. Celine och Kim hade en speciell relation från början, hon gillar alla våra hundar, men med Kim var det något speciellt.
Kim och Celine myser på golvet igårkväll
Så söta ihop.
Sista fotot på tjejerna tillsammans
Nu ikväll har Celine fått åka till mina föräldrar för att sova där i två nätter, hon var glad och uppspelt över det. Just nu känns det inte som att jag kan ge henne en så bra tillvaro och hon påverkas mycket av att se mig ledsen, då är det bättre att hon får vara och hitta på roliga saker på annat håll. Kanske kan även det hjälpa henne att glömma av Kim lite, få distans. Imorgon ska Rikard och jag dessutom på begravning för hans mormor. Livet är bra ruttet just nu.
Så fina tjejer! Kan inte ens föreställa mig din otur!
Har förresten länkat till din blogg från min, hoppas det var OK!
Så otroligt svårt! Att inte bara ha sin egen sorg att hantera, utan även något så klurigt som en liten dotter som inte förstår vad döden är.
Jag tycker ni är duktiga med Celine, ingen idé att luras eller så utan att vara raka är nog det rätta.
Tårarna rinner oavbrutet när jag läser dina inlägg. Du skriver så fint om allt och jag tycker så himla synd om er allihopa att det gör ont i mig. Att få börja längta efter sin drömhund och räkna ner tills det är dags att hämta hem hunden och sedan få börja lära känna henne och se den ömsesidiga kärleken mellan Kim och Celine och så därefter få allt raserat är så fruktansvärt grymt att jag saknar ord för att beskriva det.
Mina barn var små när dom miste sin mormor och morfar. Men för små barn är det inte så stor skillnad mellan hundar och människor.
Men dom "är i himlen bland stjärnorna" ibland när vi pratar om dom så går vi till fönstret och vinkar, barnen kommer genast överens om vilken stjärna som är morfar och vilken som är mormor.
Förslag på att ta helikopter upp och hälsa på har kommit upp...
Fortsätt att berätta och visa att du är ledsen, så förstår hon allt!!
Ta hand om Er!
Jag blir så himla ledsen när jag läser vad som hänt er.
Jag känner inte dig men har varit inne och läst din blogg då och då eftersom jag har följt kullen sen den föddes. Har njutit av de härliga bilderna och beskrivningarna ... och man kunde ju inte undgå att se hur bra Celine och Kim trivdes ihop.
Livet är så jäkla orättvist ibland!
/ Pernilla
Jag är så himla ledsen för er skull!! Så oerhört grymt livet kan vara, det värker i hjärtat när jag tänker på er och Kim. Jag tycker att du är så fantastiskt stark som orkar skriva och berätta om vad som hänt och dina känslor. Celine och Kim har varit så underbart fina ihop på bilderna. Måste göra så ont, så ont att se hennes reaktion och försöka förklara det ofattbara som hänt. Varm kram från Sandra
Men nej, vad ledsen jag blir när jag läser dina inlägg. Det gör så ont i hjärtat att läsa att Kim är borta. Jag lider så med er!
Jag tycker du gör helt rätt som berättar för Celine vad som hänt. Även fast det måste vara oerhört jobbigt efetrsom dom blev så fästa vid varandra.
Jag hoppas du fortfarande inte funderar på om ni kunde gjort nåt annorlunda för jag tvivlar inte en halv sekund på att ni gjorde det som var rätt med precis allt med Kim. Oavsett vem som än hade tagit henne så hade hon haft samma utgångsläge och nu hann hon leva hos en familj som älskade henne och som tog hand om henne på bästa tänkbara sätt.
Skickar en massa massa tröstekramar till er och en extra till Celine
Åh vad jobbigt! :/ Massa kramar!
Du är stark du, stor kram, tänker på dig.
åh vilka fina bilder! Tycker du gör alldeles rätt med Celine. Bra både för henne och dig! Kämpa på!!! Stor kram
