Nu börjar det verkligen kännas att det närmar sig, snart flyttar Mika hem till oss och även om det  till 99% känns toppen och jättekul så gnager ändå en liten oro i mig emellanåt. Jag tvivlar på att det kan vara såhär bra, att allt ska gå fint och så vidare. Kims öde har helt klart satt sina spår och jag är inte lika naivt överlycklig längre, törs inte riktigt tro. Samtidigt säger mitt förnuft till mig att slappna av och bara njuta, inte kan väl någonting gå snett en gång till? Eller kan det?! Ja, så håller det på... Jag försöker dock att bara se framåt, mot sommaren och allt kul vi ska hitta på. Extra kul är det att alla valpar i kullen verkar bli kvar i Stockholmsområdet, då har vi ju möjlighet att ses under deras uppväxt. Om 23 dagar är hon här.


Jag köpte nya tofflor till Celine igår, undrar vem som kommer att uppskatta dem mest, hon eller Mika? ;)