Kurskväll



Ikväll har vi vart på andra kurstillfället för Malin Elfström. Det är med blandade känslor jag försöker smälta allt vi pratat om och praktiserat. När jag efter kursen tänkte tillbaka så var det med en lite jobbig och obekväm känsla av att jag var värdelös och oduglig, att jag aldrig skulle få ordning på Mika och borde skaffa mig en kanin istället.
Det som jag tror la grunden för den känslan var att Mika vid två tillfällen under kursen stack ifrån mig och ner till agilityplanen där Rikard och Lova tränar. Mika kan bli helt tokig i att springa dit, vi har jobbat mycket på det, men har uppenbarligen en bra bit kvar. I övrigt sticker hon inte efter andra hundar eller människor, utan det är just när husse tränar med en flockmedlem. Inte särskilt konstigt för en sjumånaders valp skulle en del tycka, otänkbart skulle andra säga. Jag önskar såklart att hon inte gör så och har väl inte någon utarbetat plan för hur jag ska förhindra det heller, min idé har varit att hon ska välja att vara med mig, tycka det är roligare och mer värt och därför stanna när vi tränar. Kanske räcker inte det? Kanske behöver det svida lite när hon drar? Ge konsekvenser som vi pratade om flera gånger? I normalfallet väljer hon umgänge med mig, men just i det här läget är det svårt och ingen annan av kurshundarna ikväll hade ju samma störning. Som det är nu kan hon dra en repa ner mot agilityplanen, men kommer sedan tillbaka när jag ropar på henne. Hon har helt klart fått smak för att tokspringa, men ändå i betydigt mindre utsträckning nu än för bara en månad sedan.



Styckar jag istället upp kursen i flera delar och tänker på varje moment vi gjorde så känner jag mig nöjd. Mika gjorde allt bra och hon är alltid glad och positiv. Hon hetsade inte när de andra tränade mer än några enstaka korta tillfällen och kändes fin och kontaktbar, om man bortser från hennes två ärevarv då.



Vi prövade en teknik för att förknippa smällen som blir när gungan slår ner med något positivt, det gick bra, särskilt med tanke på att Mika aldrig testat det innan. Därefter körde vi inkallningar med lite störning av leksaker. Vi pratade om cirkelträning och avslutade med hoppteknik.



Malin är en duktigt instruktör och vi gjorde givande och roliga övningar, ändå har jag svårt att bli kvitt känslan av att det inte gick bra. Jag brukar inte så lätt bli nedslagen och uppgiven, men när jag gick därifrån kände jag mig som en tolvåring med min första hund i kopplet.

Imorgon är en ny dag.

Nu ska jag krypa ner i sängen med min fina, tokiga Mika!

Kommentarer
Postat av: Britt

Men Sandra, inte ska du känna så. Jag tycker du och Mika är jätteduktiga och att alla övningarna gick jättebra. Som du själv skriver så har ju ingen av oss andra en husse som tränar på en plan alldeles bredvid. Jag tror säkert att du får ordning på det. Prova Malins metod så ska du se att det blir strålande bra. Kram

2010-09-09 @ 22:35:10
URL: http://www.blogtown.se/blog.php?id=Sol
Postat av: Pernilla

Så där har jag också känt många gånger med Juno men det har blivit mycket bättre. Juno var i mitt tycke väldigt omogen länge och då var det svårt att nå fram hur mycket man än kämpade. Nu känner jag att jag börjar få kontroll, efter hennes ettårsdag, och Juno väljer att jobba med mig för att hon nu respekterar mig. Fast det har tagit mycket jobb och faktiskt en del tårar om jag ska vara ärlig! Känslan när allt nu börjar falla på plats och vi jobbar tillsammans gör det väl värt mödan så se framåt och jobba på :-)

2010-09-10 @ 00:30:19
URL: http://www.pinneliv.se
Postat av: Michaela

Har samma känsla ibland med Pana. Som man inte har någon koll alls och är helt som en nybörjare. Angående tjuvrusningarna ner till agilityplan så är det inte konstigt. Pana gör likadant och då är hon ändå 1 år! Skrutthund.. Det är klart det är svårt att koncentrera sig när familjemedlemmen har superskoj på agilityplan.. Men det blir bättre. Mika kommer att välja dig när hon blir äldre och förstår att ni har lika kul tillsammans, hon är trots allt bara ett "barn" ännu. Även om man inte riktigt kan jämföra barn och hund så kan man dra några paralleller när det gäller koncentrationsförmågan så är det kanske lättare att acceptera våra unga hundars val. Det är lika svårt att få barn att koncentrera sig. Jag håller i fotbollsträningen för en bunt 9 och 10 åringar. Vad tror du händer när glassbilen dundrar förbi mitt under fotbollsträningen? Jo, alla barn bara slutar träna och börjar springa efter glassbilen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. I det läget var jag inte så glad men idag garvar jag bara åt det. De är trots allt för söta..

2010-09-10 @ 10:47:06
URL: http://hundrelaterat.blogg.se/
Postat av: Eva

Sandra det är helt normalt att hon drar iväg på en sådan retning. Jag tror det kan vara vallningsinstinkten som skickar iväg henne. Jag kan tänka mig att om ni satt bredvid en agilitytävling med lösa hundar skulle varenda valp dra in på banan och kuta efter hunden som tävlar.

När jag började vallträna mina hundar så har jag med varenda hund tyckt det känts omöjligt att jag skulle kunna ha hunden lös med den retningen.

Idag kan jag konstatera att det växer bort. Nåja, lite hjälp av en och annan tillsägelse har väl hjälpt till. Men man löser det inte med enbart tillsägelser. Tillvänjning, stor envishet och undvika att situationen kan uppstå tror jag mest på.

Lycka till i fortsättningen!

2010-09-10 @ 13:09:09
URL: http://seglinge.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0