Helt slut är jag nu hemma efter första dagen på vallningskursen, inflammationen i örat gör mig yr och trött. Sedan nio imorse har vi drillats och jag är mer än nöjd med Mika. Hon startade första passet i samma tempo som hon brukar ha och höll ganska dåligt avstånd till djuren. För varje vända i hagen blev det dock bättre och bättre och efter lunchpausen kändes det riktigt bra. Hon var som en helt annan hund och jag tror aldrig jag har sett henne gå så långsamt, nu talar vi alltså om hunden som aldrig går frivilligt, utan jämt springer. Vallning väcker så himla mycket känslor, när det inte fungerar så känner jag mig knäckt och nedbruten, men när det går bra och känslan infinner sig är det fantastiskt!



Smått lyrisk över dagens framsteg började jag redan på vägen hem att kolla lämpliga VP:n i höst, bäst till låg ett i oktober på Gotland, tyvärr samma helg som VM i agility. Gotland hade även ett i början av augusti, men det känns som lite kort med tid. Givetvis handlar allt om hur mycket tid vi lägger ner på träning, men ett mål känns alltid bra att ha. Innan året är slut skulle jag så gärna vilja att hon vore godkänd vallhund.