Det var ett tag sedan vi tränade lydnad "på riktigt" Fokus har legat på annat, det har faktiskt varit lite dåligt med hundträning överhuvudtaget en tid. Jag är nog lite av en periodare och går in till 110% för en sak när jag har lust och vill, däremellan kan det var kortare eller längre perioder med mindre aktiviteter. Mika är som tur var en cool hund och går inte alls i taket av ett par lugna dagar. Nu har jag dock anmält till två lydnadsklass 3 tävlingar och det betyder att jag får en spark i baken att sätta igång igen. Två moment är det som vi behöver lägga extra mycket fokus på, vittringen och rutan. De andra är kanske inte prickfria men känns helt okej och ska "bara" putsas på.

Vittringen har varit lite knölig, det började ganska bra och jag fick till säkra och bra markeringar på rätt pinne i princip jämt. När vi sedan skulle gå över till gripanden som jag trodde skulle bli jättelätt med en apporteringsglad hund kom problemen. Hon blev lite tveksam och smakade bara lite på pinnen, jag i all iver peppade henne med "ta den" och då grep hon förstås. Det tokiga blev att hon väntade på bekräftelsen från mig, när den sedan uteblev kom osäkerheten och hon trodde att hon markerade fel pinne och letade bland de andra alternativt blev helt passiv. Jag fattar ju i efterhand att jag förstörde för henne genom att blanda mig i för mycket. Tyvärr gick det så långt att hon blev ovillig att ens söka bland pinnarna och tyckte att momentet mest var jobbigt. Jag bestämde mig då för att byta ut godisbelöningen mot leksak för att höja hennes motivation och aktivitetsnivå. Jag räknade med att jag tog en viss risk att hon skulle glömma näsan och bara plocka om jag busade upp henne för mycket, men eftersom vi kommit till lite av en återvändsgränd och jag visste att hon tidigare visat på god sökförmåga så chansade jag. Som tur var verkar de ha lyckats rätt bra. Nu lägger jag ut 5-6 pinnar och sitter med leksak ungefär en meter ifrån dem, sedan idkar vi byteshandel. Några enstaka gånger har hon tagit fel, det har jag bara ignorerat och gjort om och trots leksaker tycker jag att hon håller god koncentration och lugn. Nu har vi lång väg kvar innan vi är färdiga tävlingsmässigt, men vi kämpar på.

Rutan är rena lotteriet med Mika, ibland gör hon den helt klockrent, ibland hamnar hon heltokigt. Hon har en (o)vana att behöva 2-3 försök på sig innan hon hittar mitten av rutan, problemet är ju att man bara har ett försök på sig på tävling, flyttar jag sedan runt rutan är det lite av samma sak, hon har svårt att hitta den på långa avstånd vid första skicket. En annan sak är att hon gärna själv bedömmer när hon tycker att hon är i rutan, oftast har hon rätt och stannar fint i mitten, lägger jag då med lite timing på ett stanna så ser det ju iallafall ut som att hon går på mitt kommando. Problemet blir ju om hon stannar lite för kort till exempel. Jag hade önskat att hon sprang rakt ut från mig och fortsatte tills jag sa stopp. Som sagt, rutan kan lika gärna bli en 10-poängare som en nolla känns det som just nu.