Direkt efter lydnadstävlingen igår lämnade Richard mig hos Malin, på plats var redan Britt och Ullis. Vi var lite sena så de var redan i full gång med att valla. När Mika och jag gick in kände jag mig som vanligt som en tvååring med för stora stövlar. Mika blev förvirrad, antagligen av att jag hade noll koll och bröt till slut ihop. Jag blir galen över att det aldrig bara kan vara lite enkelt och fungera! Så fort jag inte har en instruktör flåsande i nacken fixar jag ingenting. Britt kom till räddning och efter att Niklas grillat korv och vi fikat gick det lite bättre på försök två. Det känns verkligen som en sjukt jobbig berg-o-dalbana det här med vallningen, vi kommer liksom aldrig att hitta raka spåret känns det som. Det är ju kul när det funkar, men ett rent helvete däremellan.