Igårkväll var jag på klädparty hos en granne, det går ut på att man samlas ett gäng hemma hos någon, en säljare kommer dit och visar upp kläderna. Besökarna fikar, och umgås och hittar förhoppningsvis något som de gillar. Idén verkar mest etablerad inom barnkläder (och andra produkter som typ plastbunkar och ljus) men jag har aldrig varit på ett som säljer bara kläder för vuxna eller typ inredning.



Förra året hittade jag inget som jag trodde Celine skulle vilja sätta på sig, den här gången kändes det som att Pomp de lux hade utökat sortimentet, eller iallafall förbättrat det och jag hittade för mycket som jag skulle kunna köpa. Slutligen blev det två tunikor, en tröja, en kjol, strumpbyxor och en kofta. Färgerna de har är lite mer dova än vad Celines vanliga garderob är, det mesta hon har på sig skriker rosa, rött, grönt osv i knalliga färger med stora mönster eller tryck. Nu valde jag allt i en färg de kallade dusty purple, en lila nyans som drog åt brunt. Kändes som en fin färg i höst. Även om jag gillar starka och glada färger på barnkläder kan man bli lite trött på att hon alltid ser ut som en vandrande cirkus. Celine minglade in på slutet och fick se kläderna, hon provade en kjol och verkade nöjd trots att den varken hade tryck av Kitty eller var rosa.

Hemma efter två dagar i Sala, vi tog husbilen även om resan dit inte är särskilt lång. Dels började det tidigt och dels är det rätt mysigt att leva campinglivet, det är ju inte så många tävlingshelger kvar i år. På lördagen tävlade bara Lova, det var två riktigt svåra banor och hon bommade slalomingången i båda, en blev det totalt 10 fel, andra disk.

Idag var det klass 1 och först ut hoppklass för smallhundarna. Saga var anmäld och Rikard hade räknat med att testa att starta henne, men när vi vaknade av att regnet smattrade på husbilstaket bestämde vi oss för att avstå. Det kommer fler tåg, redan nästa helg är hon anmäld, kanske blir det debut då?

Mika började med hoppklass och kändes fin innan, om än laddad. På banan blev hon dock tokig, tjöt och studsade frustrerat på stället, när hon bara sprang rätt förbi ett hinder jag tydligt visade på stoppade jag henne och försökte få henne att lugna sig lite. Vi fortsatte banan ut och med lite krokiga vägar kom vi i mål, dock diskade.
I agilityklassen gick de första fem hindrena fint, sedan låg det en kort rak tunnel och därefter en båge med tre hopphinder. Jag hann inte med och direkt efter tunneln vek hon inåt och stack på fel hinder, vi fortsatte och när hon kom ner för A-hindret slet sig en hund från publiken och rusade på henne. Mika var superduktig och stod plikttroget kvar i kontaktfältsbeteendet medan domaren drog bort hunden. Jag bar av Mika och det kändes inte alls kul att loppet skulle sluta så. Vi fick inget omlopp eftersom vi var diskade (vilket kan kännas lite märkligt, hade vi istället haft 35 fel med oss hade vi självklart fått köra om på nytt och startat med 0 fel...) Hursomhelst var jag nöjd med att få köra banan igen sist och Mika gjorde dessutom samma fel efter den korta tunneln igen, på A-hindret märktes som tur var inget efter incidenten (som egentligen aldrig blev mer är att hunden sprang fram och nosade på henne, den hade varit intresserad av Mika redan innan då de hade tältet brevid oss).

Summan av det hela var att hon återigen kändes betydligt bättre i agilityklassen än hoppklassen. Jag har två olika terorier till varför det har varit så. Ett är förstås att hon har stopp på alla kontaktfält och det gör att hon samlar sig, men också att jag bättre hinner placera mig. En annan idé är att hittills har hoppklassen gått först, kanske blir hon överladdad och går bättre andra loppet på dagen?

+ Hon gjorde tre riktigt snygga, säkra och snabba slalom, både i höger och vänster.
+ Rev inte ett enda hinder.
+ Fina kontaktfält.
+ Tokälskar agility!

- Ljudar och visar lite stressiga beteenden.
- Saknar släpp och tar inte "framåt".

Återigen har jag "glömt bort" lydnaden. Egentligen tycker jag ju att det är kul, kanske den roligaste biten inom hundträning, ändå blir det lätt så att träningspassen sinar och det blir längre och längre mellan gångerna. Detaljerna i lydnaden gör att mycket är en färskvara, även om Mika kommer ihåg momenten i stora drag behöver finliret mycket intensiv träning för att fungera bra. Därför trivs jag bäst med att träna lydnaden i "block", inför en tävling intensivtränar vi och lägger mycket annat åt sidan och jag funderar på om vi ska gå in i en sådan period nu. Jag är sugen på att starta eliten i oktober och insåg idag att vi inte har så värst mycket tid på oss isåfall, nästa vecka går vi in i september och under den månaden är vi dessutom bortresta en hel vecka.

Kollade igenom momenten och tror att vi klarar alla hyffsat, mycket finslipning krävs dock på i princip alla moment innan jag känner att vi är redo att inta tävlingsplanen. Det som känns skönt är att inget moment känns omöjligt, att hon sedan ska sätta alla på en och samma tävling är kanske mindre sannolikt. Jag har själv aldrig tävlat i elitklass och behöver få några starter för att känna mig för så jag tror jag slänger in några anmälningar, det kommer om inte annat motivera mig att träna.

Nu är vi hemma efter två dagar i Frövi och Mika är numera en tävlande agilityhund, på riktigt! Det känns nog nästan lika overkligt för henne som för mig för igår när vi värmde upp och det bara var några hundar före oss tittade hon med undrande ögon på mig och såg ut att tänka "Matte, ska verkligen VI köra agility här?!" Så många tävlingar som hon varit med på som åskådare och äntligen fick hon själv deltaga.



Klass 1 gick sist båda dagarna så det var mycket väntan, först ut var hoppklassen på lördagen. Jag hade svårt att välja handling men beslutade mig för bakombyte på tunneln i starten, hon har en tendens att alltid svänga direkt efter tunnlarna och med ett bakombyte blev effekten typ dubbel vilket gjorde att jag inte alls hann få ut henne på hoppet efteråt så vi blev diskade. Hon sprang brevid ett par hinder till och rev ett helt hinderstöd också innan vi kom i mål och jag kunde konstatera att vi överlevt och hundens alla ben verkade vara i behåll.

I agilityklassen kändes hon lite mer samlad, kontaktfälten har jag korta stopp på och det känns som att de micropauserna gör henne lite mer fokuserad och styrbar. Jag misstänkte att däcket skulle bli en utmaning, dels såg det inte ut som de vi tränat på tidigare, sedan låg det en tunnel direkt efter och då har hon en tendens att sikta lågt och inte ens se däckringen. Vi fortsatte och något jag insåg att vi verkligen behöver träna på är upplopp och målrakor, så att hon släpper, för jag hinner aldrig med mot slutet vilket gör att hon missar sista hindret.



Idag hade de frågande ögonen från igår bytts ut mot en blick som sa "Nu kör vi, häng med om du kan!" Riktigt laddad körde hon lite av sitt eget race i hoppklassen och sprang återigen brevid flera hinder, det går så fort att jag knappt hinner reagera innan hon har tagit nästa och då känns det lite sent att hålla på och ta tillbaka.

I agilityklassen var hon jättefin, lite vinglig när det blir flera hopp i rad och jag hamnar efter, men var faktiskt felfri fram till slalomen, där går hon in rätt, men far sedan ur, jag tar om tunneln innan och blir diskad, i övrigt kändes det bra, men lite osäkert på de två sista hindren.

Trots fyra disk känner jag mig nöjd, hon har fungerat lika bra på tävling som på träning. Att förvänta sig att hunden ska prestera bättre i tävingsmiljö än på hemmaplan är helt orimligt och hon är ungefär så här även när vi tränar. Hon satte alla kontaktfält kanonfint, tre av fyra slalom klarade hon galant och inte en riven hoppinne om man bortser från att hela hindret med stöd och allt for i första hoppklassen.

När vi var uppe i Boden och tävlade freestyle var en tjej från Norrbottenkuriren där och fotade lite. Hon ställde några frågor till mig och idag såg jag att det blivit en liten artikel i tidningen. Kul!

 
Foto: Anette McMurry

Ikväll åker vi till Frövi BK, äntligen är det dags för Mikas agilitydebut, alla syskonen har redan varit ute på banorna och prövat sina vingar och nu är det alltså Mikas tur. Jag har väl inga större resultatmässiga förhoppningar, huvudsaken är att vi har roligt och det tror jag vi ska lyckas med!

Lite så skulle man kunna sammafatta kvällens träning. Jag hade bestämt mig för att vi skulle träna banor idag, som ett genrep inför helgens tävlingar. Skrev ut en agility- och en hoppklass 1-bana ritade av Åsa W.



Vi tog bara med oss Mika och Saga denna gången och försökte göra förberedelserna så tävlingslika som möjligt. Jag la ut en leksak i "målområdet" och lät inte Mika köra något på banan innan, bara lite framhoppning vid sidan av banan. De tre första försöken blev det småfel, en missad slalomingång, något hopp rivet, ett missat hinder osv. men jag hade fortfarande gott mod. Vi växlade mellan hundarna så de (och vi) hann vila upp oss lite emellanåt. Saga satte nollan på andra försöket. Mika fortsatte på samma spår och hittade på nya fel hela tiden. Vid försök 8-9 började jag fundera på om hon körde efter mottot "Fel lönar sig" (För då får man köra om igen...) Jag blev tröttare och tröttare men slet på envis som synden och på elfte (11!!!) försöket lyckades vi komma runt felfritt. Hallelujah. Det fanns varken ork eller lust till att bygga om till någon agilityklass efter det, så jag körde balanshindrena separat och det gick betydligt enklare och bättre.

Detta är en film på Sagas tredje försök på banan;



Mikas femtioelfte försök, hon missar sista slalompinnen i övrigt felfritt;

Medan jag och Mika roade oss i norra Sverige har Rikard och Lova först varit på landslagsläger, sedan tävlat Nordiska mästerskapet i Finland. På lördagen var det vanliga officiella tävlingar och Lova kom trea resp. fyra i agilityklasserna, helt klart resultat att vara nöjd med i den hårda konkurrensen. På söndagen var det dags för själva NM och Katta och jag följde loppen live via mobilen. Först ut var hoppklassen, Lova nollade och gick in på en femteplats, det resultatet slogs ihop med nästa klass och även där gick Lova felfritt. Med sex felfria svenska smallhundar i mål efter de två första klasserna stod det klart att Sverige tagit lagguldet!



Inför den individuella finalen tog man med sig resultaten från de två tidigare klasserna, Lova hade då 0 fel och en tid som så långt räckte till en tredjeplats. Med omvänd startordning blev det riktigt spännande när det bara var top 3-hundarna kvar. Tyvärr fick Lova 5 fel på A-hindret och vinstchansen var borta, den finska hunden som låg tvåa diskade sig och så gjorde även svenska Maja som ledde. Slutligen stod det klart att hundens som legat fyra inför finalen vunnit guldet, Lova slutade på en hedrande bronsplats.



Med sig hem fick Rikard och Lova alltså två NM-medaljer, ett lagguld och ett individuellt brons!

Nu är vi hemma efter ett par helt fantastiska dagar i vackra Boden, trots att jag är trött och har massor att packa upp tänkte jag ge er en liten redogörelse över vad vi sysslat med de här dagarna.

I torsdagskväll tog jag och Katta pendeltåget med alla väskorna och Mika in mot stan för att kliva på nattåget mot Boden. När man har hund med sig kan man inte välja sovkupé utan är hänvisad till djurkupén. Väl ombord visade det sig att platsen vi fått bestod av fyra stolar inglasade i en bur. Ombord satt redan en person med en hund, så vi tre fick samsas om utrymmet och stå ut med att bli utstirrade som djur på zoo hela resan av förbipasserande. Jag har aldrig åkt nattåg förut och räknade kallt med att det skulle finnas någonting ätbart i det dom kallar bistro. Den inplastade sörjan jag fann klassar jag knappast som föda så det fick bli en macka och kexchoklad till middag. Halva natten låg jag på golvet och sov, när den andra personen klev av två timmar före oss flyttade jag upp och Katta och jag hade två stolar var att halvligga i och fick ett par timmars sömn. Mika som inte heller är särskilt tågvan tog allt med ro och var lika cool som vanligt.



Tåget ankom till Boden 06.00 och vi tog våra saker och gick upp mot det vi antog var centrum. Så tidigt på morgonen var allting tyst och stilla, hungriga gav vi oss ut på jakt efter frukost. I centrala Boden hittade vi några byggarbetare och frågade dem vart vi kunde hitta någonting att äta vid den tiden, de tipsade om Café Caf bara en liten bit därifrån och där blev vi kvar i två timmar medan solen steg upp på en klarblå himmel.



Vid åtta öppnade receptionen till stugorna där vi skulle bo. Det var röda små hus från 1800-talet som låg vid en kyrka. Vår stuga var bokad natten innan och därmed fortfarande upptagen, men vi lyckades byta till en tom och fick komma in direkt, trötta och utmattade efter resan somnade vi två timmar.



Vid elva lämnade vi Mika och gick ut på stan för lite shopping och lunch, tävlingarna på fredagen skulle inte börja förrens på kvällen så vi hade gott om tid på oss att kolla in närområdet. Stugorna låg bara en kort promenad från själva huvudgatan i stan och även väldigt nära tävlingsplatsen som var på en stor idrottsplats.



Vid 18.00 på fredagskvällen skulle tävlingarna börja. Jag hade inte räknat med något gigantiskt startfält men i min klass, freestyle klass 3 var det bara tre anmälda, senare visade det sig att en inte kom så vi var bara två stycken i klassen. I klass 1 var det några fler och i klass 2 bara en anmäld. Mika gjorde ett fint program och jag kände mig nöjd när vi gick av banan, sedan återstod bara väntan på vad domarna skulle sätta för poäng. Jag skulle köra samma program i alla fyra klasserna i helgen och samma två domare skulle dömma, vad de tyckte första dagen kändes alltså ganska avgörande för hur det skulle gå även de nästkommande dagarna. Även om domarna ska se varje start med "nya ögon" så är det ju svårt om de t.ex. tycker att tolkningen av musiken är dålig eller att programmet har för låg svårighetsgrad. Jag behövde som tur var inte vara orolig, vi fixade cert och vinst och ramlade i säng trötta och nöjda på fredagskvällen.



Mika och jag körde ett 2,5 minuter långt dansprogram till Dixie Chics låt "Cowbow take me away", jag använde ingen rekvisita, men körde på lite utklädnad med hjälp av pappas gamla hatt och en rutig skjorta.

På lördagen började tävlingarna klockan 10.00, denna dagen skulle två klass 3 genomföras, varav den ena dessutom var en kvaltävling till Agria freestyle elite challenge. Mika genomförde återigen programmet bra och vann båda klasserna med certifikat, därmed var vårt freestylechampionat i hamn! Den fantastiska hunden hade lyckats med bedriften att på minsta möjliga antal freestylestarter ta ett championat, vi har gjort en start vardera i klass 1 respektive klass 2 med uppflyttningar och nu tre raka cert i klass 3. Glädjande nog fick även min medtävlande Sabine sitt championat samma dag så vi hade dubbel anledning att fira.



Efter tävlingarna var slut hängde vi med några från tävlingen till en westernfarm och sedan till en glassbar, på kvällen sågs vi igen och åt medhavd mat nere vid vattnet. Vädret var helt fantastiskt alla dagarna med strålande sol.



På söndagen var det sista tävlingsdagen, jag och Mika hade egentligen uppnått vårt mål och det vi hoppades på när vi åkte hit så helt utan prestige gick vi in och körde vårt program igen och tog vår fjärde vinst med personligt poängrekord på 26,80. Jag är så galet nöjd med Mika och att hon är en så schysst hund som alltid ställer upp och presterar gång efter gång. Domarna lämnade tyvärr inga kommentarer till betygen, men i sista klassen hade en av dommarna skrivit några rader på vårt protokoll, där gick att läsa;

"Otroligt jämnt presterat under helgen. Bra för sporten att andra tävlande får se hur bra det blir av ett genomtänkt och välplanerat program och träning"




Det var första gången jag var i Boden, men jag hoppas inte att det var sista. Så otroligt trevliga människor, en perfekt tävlingsplats och grädde på moset fint väder och bra resultat gjorde resan oförglömlig!

Ikväll tar jag och Katta nattåget upp till Boden med Mika. Helt galen idé som vi kom på i mitten av juni. Anledningen är att jag vill tävla freestyle och det är så himla få tävlingar, i princip ingen jag kan åka på som inte krockar med något annat. Denna helg är Rikard på NM i Finland, jag kände mig ensam och sysslolös och Boden arrangerade samtidigt tre dagars freestyletävlingar. Kändes som ett perfekt upplägg. Iallafall då. Nu känns 12-13 timmars tågresa i sittkupé sådär ;)

Just nu håller jag på att packa och fixa, det blir alltid mer saker än jag tänkt mig, två väskor fullproppade, utöver det bädd till Mika och kudde till mig så kanske vi sover lite bättre i natt.

Idag har jag jobbat hela dagen på en stor katamaran, förra sommaren var vi ute med samma båt och även om vi inte hade lika bra vädret i år så fick vi en riktigt härlig dag. Vi var sex timmar ombord och bitvis fick vi åka med hjälp av motor då det var så lite vind, matsäck intogs och vi hade det riktigt bra.



Jag måste ha världens roligaste jobb, tycker synd om alla människor som inte trivs med det de arbetar med och så många som bara pratar om jobbångest nu när de flesta börjar få slut på semestern. Visst kan även jag vara trött på morgonen och känna att det vore skönt att stanna hemma ibland, men jag tycker alltid det är roligt att gå till jobbet!



En mycket nöjd kille fick hjälpa till att styra båten.

På grund av det dåliga vädret stod vi ganska mycket under tak.

Idag har vi haft instruktörsträff på klubben, vi bjöds på god lunch och träningshjälp av Mona Karlsson. Jag har inte tränat någon lydnad alls sedan vi tävlade senast i början av juli, del så var det lite som ett antiklimax, jag hade tränat lydnad så intensivt under en period att luften nästan gick ur mig när tävlingen var över och vi fixat förstapriset. Dels har annan träning, framförallt agilityn tagit mycket tid det senaste så lydnaden har lite glömts bort. Nu fick vi lite av en nytändning och efter några ringrostiga repetitioner satt det mesta bra. Jag bad om träningshjälp för att lära in apporetering med dirigering och hade snöat in mig på hur jag skulle lära in höger och vänster och hur jag skulle hantera det kontra samma kommandon i vallningen. Mona sa direkt att hon inte ens använde de kommandona vid apporteringen utan bara tandtecken och så "apport" förstås. Jag testade samma sak och Mika fattade direkt, eftersom hon är så van att läsa kroppsspråk från agilityträningen föll det sig ganska naturligt för henne och jag kände att vi direkt tog ett stort steg framåt i den träningen. Jag har tänkt att köra mycket freestyleträning nu fram till tävlingen nästa helg, sedan ska det satsas på lydnad och agility parallellt och förhoppningsvis kommer jag kunna starta i eliten i oktober.


Mika sneglade längtansfullt mot agilityplanen så fort hon fick chansen.

Idag har vi varit inne i stan, började med att kika lite i affärer och åt lunch på Fridays. Sedan gick vi igenom Kungsträdgården och avslutade med att kolla in Prideparaden. Det var det Celine hade sett fram emot mest, men efter en timme hade hon tröttnat på trängsel och höga ljudvolymer så då gav vi oss hemåt. Under paraden såg barnen både det ena och det andra och på vägen hem kom en massa frågor. Jag svarade så sanningsenligt och gott jag kunde utan att det skulle bli alltför avancerat eller invecklat för en fyraåring. För henne blev festivalen och paraden mest ett färgglatt och roligt jippo även om jag såklart gärna vill att hon ska förstå att alla människor är olika men ändå har samma värde.

Idag kan man säga att vi kör tema färg. Hela förmiddagen har jag stått ute och målat plankor som vi ska byta på fasaden på framsidan. De är nog aldrig utbytta och kanten längs ner på träet är typ helt rutten. Egentligen skulle all panel behöva bytas, men vi nöjer oss nog med de på nedervåningen i år, annars krävs en rejäl byggställning för att nå och det kändes lite väl jobbigt att ta tag i nu.



Nu sitter jag med färg i håret. Det har blivit jätteblekt under sommaren så jag kände att jag behövde lägga i en lite mörkare nyans. Låt er inte luras av att nyansen heter "Blond", jag brukar alltid köra med den och har hittills aldrig blivit det minsta blond av den, utan betydligt mörkare.

Okej, jag vet att sommaren inte är slut än, men det är redan augusti, vart tog juli vägen?! Lite snopet konstaterade jag idag att det är skolstart om bara drygt två veckor. Visst har vi hunnit med att göra mycket roliga saker och jag har verkligen försökt att leva i nuet och njuta ordentligt, ändå känns sommaren alldeles för kort.


Igår var Celine med mig på jobbet hela dagen, som mest bestod av bad och bus.

Jag försöker se positivt på vad i har framför oss, men kan inte komma ifrån att det känns lite tungt att gå mot mörkare tider igen. Det är på sommaren, i värme och ljus som jag verkligen känner att jag lever och mår som bäst.


Efter agilityträningen gick jag ner till sjön och lät Mika bada, det är så himla fint där nere på kvällen när solen är på väg ner.

I september ska vi åka en vecka till Portugal, så då får vi iallafall lite extra sommarvärme innan hösten knackar på.

I år ser det ut som att vi kommer att hinna skörda lite här hemma innan frosten kommer. Inte för att jag egentligen gillar varken tomat eller zucchini, men ändå.

Idag, den första augusti, är en stor dag om man är en liten Mika. Idag blir hon nämligen 18 månader och därmed gammal nog att få tävla i agility. Vi firade med att åka till klubben och träna och det mesta gick bra. Nu ska vi ut och fila lite på freestyleprogrammet vi ska tävla med om minde än två veckor.