...men hemma är ändå bäst. Semestern har varit helt underbar och perfekt (om man bortser från en uppsvälld fot, förkylningar och ryggskott...) och jag sitter redan och funderar på när vi kan åka tillbaka igen. Thailand är en klass för sig, jag trivs så himla bra med allting där och verkar aldrig tröttna på att åka tillbaka dit.

Hemresan var ganska tuff, elva timmar i en stenhård och trång flygstol med ryggvärken från helvetet. Celine var lyckligtvis hur snäll som helst och fick bara ett litet utspel efter sju timmars flygtid, sedan var hon lugn igen. När vi gick av planet berömde till och med paret i raden bakom oss henne för att ha varit ett sådant exemplariskt barn hela resan. Hon är så himla söt, ena stunden klok och förståndig, nästa en trotsig treåring.