På eftermiddagen idag har vi varit hos Britt och vallat, Ullis och Tim var också där. Britt tog in ett gäng med får i 25:an. Vi har inte varit och vallat något sedan kursen för tre veckor sedan så jag trodde att Mika skulle vara laddad och övertänd. Hon visade sig vara rätt lugn, men fåren var dumma i huvudet lite springiga och jag höll vid två tillfällen på att ramla omkull för att de var på mig hela tiden, minst fem gånger blev jag rejält trampad på fötterna. Jag borde ha köpt stövlar med stålhättor. Jag som redan lider av en viss fårskräck tyckte att det var rätt jobbigt och tappade mycket fokus för att jag hela tiden var tvungen att se till att inte bli omkullsprungen av ett får. Mika skötte sig bra tycker jag, hon var aldrig dum eller rusade in. Skönt att kunna skylla på något annat än bara sina egna eller hundens bristande kunskaper ;) Det jag fortfarande behöver träna på är att lägga mer tryck på henne. Vi avslutade med tre får i fållan och där gick Mika hur bra som helst, mest lugnt och hela tiden kontrollerat.




Ullis fotade lite i hagen.

Idag fyller min älskling och bästa vän år. Vi firade med besök av gäster igår och av mig fick Rikard en skidresa till vintern. Så fick jag lite nytta och glädje av presenten också ;)


Älskar dig! <3

Idag har jag varit ute på en liten shoppingtur, framförallt nya skor att ha vid hundträning stod på inköpslistan. Tyvärr hade jag inte så gott om tid och hittade inga skor som passade för ändamålet, däremot blev det ett par fodrade gummistövlar. I fårhagen finns det antagligen inget annat som funkar, det är ju bra om de går att spola av med slang och då går ju de flesta (alla?) skor bort. Riktigt fula var de, men jag räknar med att de kommer få ett klädsamt lager lera över sig ganska snart, så de spelar ingen roll. Grov sula prioriterades också efter mina vurpor igår. Jag hoppas få prova dem i hagen redan på söndag.


Modebloggare - blunda...

Mörkt, kallt och lerigt.

På väg hem från jobbet idag började det regna. Det var nog en av få gånger jag verkligen blivit glad över det, vi hade nämligen bestämt oss för att åka till klubben idag och det är just i regn på leriga planer vi behöver träna allra mest. Det var kolsvart och alldeles tomt när vi kom fram till klubben, efter en stund dök två ekipage till upp, men de åkte därifrån ganska omgående. Jag körde platsliggning, linförighet, läggande under gång och rutan. Mest fokus la jag på att hon skulle sätta ner ändan ordentligt oavsett underlaget och att hon inte slarvade eller blev långsam i läggandena. Jag tycker det gick riktigt bra, kanske inte den bästa träningen vi haft totalt sett, men med tanke på vädret så var det riktigt lyckat. Förutom att jag halkade i leran två gånger. De andra två som var där och tränade hjälpte mig med att träna tandvisningen en gång var. Mika har en tendens att inte kunna sitta stilla när det kommer folk emot oss, hon har slutat hoppa, men ålar sig och försöker på alla sätt ta sig framåt lite. Det kändes ändå okej idag, jag kommer nog inte att lägga ner min själ i just tandvisningsmomentet, för problemet är faktiskt bara att hon är lite översocial, att kolla på tänderna är inga problem alls. Tillgängligheten är det med andra ord inget fel på. Jag vågar knappt nämna det här, men nu har jag bestämt ett datum för tävlingsdebuten, ska bara anmäla också.

Bara så att vi kommer ihåg, hur tidigt faktiskt snön kom. Usch.


Kungsängen, Stockholm 101022

Kom precis in efter ett träningspass och en promenad i regnet. Lerigt och vattenpölar överallt. Usch. Ungefär så verkade även Mika resonera och till min förskräckelse insåg jag att vi nog aldrig tränat ute i regnet, jag har liksom sett till att hålla mig inne då. Det märktes, Mika hoppade över vattenpölarna i fotgåendet och ville knappt sätta sig ner i halterna. De annars glada öronen hängde lite sorgset åt sidorna. Visst har vi varit ute och gått i regn och så, men jag har aldrig tänkt på att hon så ogärna klivit i vattenpölar och lera. Nu ska det bli bot och bättring, oavsett väder, eller kanske till och med helst i dåligt väder ska vi ut. Utevistelsens lyckade bit fick bli att Mika går väldigt bra på vårt nya nära-kommando okopplad nu, vi stötte på två hundmöten och hon skötte sig perfekt.

Vi tog en promenad i skogen. Hösten har verkligen kommit fort de senaste veckorna, alldeles nyss var det ju sommar. Hundarna gillar iallafall att få rasa runt bland löven i den kyliga luften, jag är väl mer skeptisk. Föredrar värme och ljusa kvällar.


Lova är nästan kamoflerad i höstens färger.


Mika var sugen på ett bad, jag satte stopp för det, iskallt i vattnet.


En i varje storlek.

Nummerlapp är viktigt att ha.

Idag på jobbet har två klasser ur skolan varit iväg och tävlat på Bosöspelen hela dagen. Det är en skolidrottstävling för elever med rörelsehinder som hålls en gång om året. Eleverna kan tävla i olika grenar som löpning eller rullstolslopp på olika distanser, boccia och fyrkamp.


Boccia med hjälp av rännor.

Vi har haft en rolig dag, med varierande framgångar och matsäck. Det är så härligt att se dessa ungdomar tävla, för vissa är det oerhört viktigt och vinna, andra spelar det ingen roll alls för. Gemensamt tror jag är att de allra flesta tycker att det är himla roligt oavsett ambition eller målsättning.


Hejar på nya och gamla kompisar.

Idag har Celine varit på födelsedagskalas hos en kompis. Det bjöds på allt som behövs för att göra en treåring lycklig, pizza, tårta, ballonger och utelek.

    

Direkt efter att largefinalen var avgjord så hoppade vi in i husbilen och påbörjade den drygt 80 mil långa resan upp till Puttgarden, vi kom iväg strax före 16.00 och tio timmar senare rullade vi in på parkeringen där vi fick stå i tre timmar, med andra ord blev det bara tre timmars sömn den natten.


Bordershop i Puttgarden 06.00 på morgonen.

Klockan sex öppnade affären, som precis vid färjan ligger på vattnet. Tre våningar med bara öl, cider, vin och sprit. Vi hängde på låset och var helt ensamma, det var inte så många som var intresserade av att tokhandla tidigt en måndagsmorgon, förutom vi då.


Smaka på vinet stod det. Jojagtackar.


Katta tvekade inte trots det tidiga klockslaget.


Box på pall.

Hemma igen. 306 mil blev det fram och tillbaka, plus två turer med färja, först mellan Malmö och Travemünde på vägen ner och när vi åkte hem mellan Puttgarden och Rödby. Egentligen ska jag inte klaga, jag körde inte en mil, men det var rätt jobbigt att sitta (läs ligga i sängen) brevid också.


Vilken var vår tro?

Vi kom fram på torsdagkvällen, gled in med husbilen och fick typ campingens bästa plats tack vare en tysk som stod där innan bestämde sig för att flytta på sin bil. Danke.


Invigning

Tävlingarna började sjukt tidigt varje dag och small gick givetvis först, det betydde att vi klev upp runt sex varenda morgon och stannade till kvällen. Samtidigt resonerar jag lite så att om vi nu har åkt dit för att se agility i världsklass så vill jag ju inte sova bort hälften av loppen. Det kan man göra någon annangång, någon annanstans.


Arenan

Och mycket bra agility fick vi se, grymt mycket duktiga hundar och jag tog med mig en hel del bra saker som jag garanterat kommer att ta tillvara på i min framtida agilityträning av Mika. Som att jag inte fick nog med inspiration och träningslust så plöjde jag igenom nästintill hela boken "Med sikte på 10:an" i bilen på vägen hem. Nu ska det bli träna av.


Utanför hallen

Min pappa har filmat alla svenskarnas lopp och en del runt arenan och arrangemanget, jag tänkte försöka klippa ihop det imorgon och lägga upp det här. Just nu lockar sängen mest, det blev bara tre timmars sömn inatt på en hotellparkering, mer även om det imorgon.


Guldyra

Resultaten då. Antar att de flesta som läser här redan vet hur det har gått så jag gör bara en snabb summering för er stackare som inte har insett att agility är livets tjusning. Sverige fick en medalj, guld till largelaget. Lova sprang fyra lopp, felfritt i individuella hoppklassen och agilitylagklassen, hon fick 5 (10?) fel i hopplagklassen och diskade sig i sista individuella agilityklassen. Totalt sett är Rikard nöjd med sin och Lovas insats. De satsade allt, körde precis som vanligt och fegade aldrig ur. Det var utgångsplanen och den höll de sig till. Den här gången höll det inte hela vägen, men det är bara ett år kvar till VM i Frankrike och då.