...även om man såklart skulle önska det.

Efter en del velade åkte vi till Märsta-Sigtuna BK idag för att jag skulle tävla lydnadsklass 2 med Mika. Vädret var ostadigt och det duggregnade när vi packade in oss i bilen, det var också anledningen till att jag tvekade till att åka. Väl framme upphörde regnet och planerna var leriga, men ändå inte så dåliga som jag förväntat mig.

Jag drog startnummer 5 och hade därmed gott om tid att värma upp och leka med Mika, kanske lite för mycket tid märkte jag då vi blev stående och bara vänta en bra stund innan det var vår tur. Jag har inte riktigt fått ordning på några tävlinsrutiner för oss men ska genast ta tag i det så att både Mika och jag är mentalt förberedda när vi går in.

Fria följet tycker jag kändes bättre än förra gången, även om hon idag hade lite av samma tendenser som sist. Hon låser sig och blir lite stirrig och okontaktbar innan hon fattar att vi ska samarbeta och kopplar på skallen.
Jag såg nästan inga betyg, men överlag var de halvdåliga och ibland kanske lite i underkant om ni frågar mig, men Mika gjorde verkligen inte sitt livs tävling. Väldigt otippat nollade hon hoppet, typ det lättaste momentet som hon tidigare alltid har fixat klockrent. Nu hoppade hon ut och istället för att sätta sig gjorde hon återhoppet direkt och satte sig fot. Fråga mig inte varför, men jag slutar aldrig att förvånas över hennes nya påhitt. I helhetsbetyg fick vi en 10:a och det är det jag tar med mig som ett bra minne från den här tävlingen, resten ska jag försöka glömma så fort som möjligt.

Vi packade ihop och åkte hem nästan direkt, så jag fick aldrig något protokoll. Visst hade det kunnat vara intressant att läsa kommentarerna, men samtidigt vet jag ju med mig vad som felade och vilka dagens brister var. Det är bara att komma igen till nästa gång som är redan om en vecka. Hoppas det torkar upp lite så att vi slipper praktisera gyttjebrottning istället för lydnad.